Varför bör vi värna och främja ett demokratiskt styrelseskick? Det korta svaret på den frågan är att demokrati mycket sällan genererar extremt skadliga eller smärtsamma politiska utfall. Stater som styrs genom fåtalstyre eller diktatur tenderar att i mycket högre utsträckning vara inblandade i krig och andra våldsamheter med andra länder. De tenderar också att i högre utsträckning utsätta sin egen befolkning för förtryck och andra mänskliga, ekonomiska och politiska umbäranden. Att ge riktigt inflytande till befolkningen minskar benägenheten hos staten att utnyttja den egna befolkningen, och verkar åtminstone höja tröskeln för att behandla grannar illa.
Det långa, och teoretiskt intressanta, svaret är att demokrati är ett styrelseskick som passar samhällen som utgörs av individer med mänskliga egenskaper. Det normativa (hur någonting bör vara) argumentet för varför demokrati är ett gott styrelseskick vilar på två grundläggande empiriska (hur någonting är) egenskaper som präglar människor och samhällen av människor. Eftersom dessa egenskaper är ev empirisk art går de att belägga eller falsifiera vetenskapligt, och jag kommer därför presentera dem som påståenden.
Det första påståendet är att en vuxen individ av mänsklig art känner sitt eget liv allra bäst. Vid en första anblick tycks detta påstående oproblematiskt. Ingen människa kan, med större tillförlitlighet och detaljrikedom, läsa varken tankar eller känslor hos andra människor. Varje individ har ett inre liv som ingen annan än individen själv har direkt tillgång till; dolt bakom ytan som är den materiella kropp som omgivningen uppfattar finns upplevelser, känslor och tankar som utgör det liv som ur moraliskt perspektiv är betydelsefullt. Givet att ingen annan än individen själv har tillgång till den information som ytterst utgör politikens målvariabel (ett gott samhälle kan inte gärna vara någonting annat än ett samhälle som skapar goda förutsättningar för enskilda goda liv) måste varje enskild individ ha möjlighet att utöva betydelsefullt inflytande över sitt eget liv.
Utifrån den här informationen kan vi tänka oss en rad olika samhällsmodeller och styrelseskick med en gemensam nämnare, nämligen avsaknaden av maktstrukturer (som en stat eller ett ekonomiskt system) som utövar godtycklig makt över individer. Förutom demokrati skulle också exempelvis anarki, som är ett styrelseskick utan stat och med en slags spontan mänsklig organisering som styrmekanism, kunna vara aktuellt. Styrelseskick där speciellt lämpade eller meriterade ledare tilldelas makt att forma samhället oberoende av inflytande från befolkningen i allmänhet är emellertid uteslutna. Hur kompetenta enskilda ledare än är kan de aldrig få en så god inblick i de enskilda liven att de förstår absolut vad ett gott samhälle är. Och vad värre är tenderar makt att korrumpera också individer som till att börja med upprätthöll både integritet och nyfikenhet på andra. Om ett fåtalstyre, mot förmodan, skulle ha bättre potential att skapa goda förutsättningar för goda liv än ett styre som involverar befolkningen i allmänhet har det mycket dåliga förutsättningar att bibehålla den potentialen över tid. 1900-talets till att börja med välvilliga socialistdiktaturer är ett typiskt exempel på detta, som slutade i miljontals förspillda människoliv.
Det andra påståendet som underbygger argumentet för demokratins önskvärdhet är att förutsättningarna för goda liv premieras av mänsklig organisering och samarbete. Staten, genom sina lagar och sin makt att beivra brott mot dessa, har bättre förutsättningar än någon annan politisk institution att skapa förutsägbara och allmänt kända förutsättningar för socialt utbyte mellan individer. Förutsägbarheten och (åtminstone i demokratier) jämlikheten inför lagen skapar en social trygghet som enkelt omsätts i förtroende och tillit mellan individerna. Detta förtroende är politiskt nödvändigt exempelvis för att allmänheten ska vara beredd att ge upp en del av sin inkomst till staten, som har bättre förutsättningar än enskilda att på ett rättvist sätt hjälpa de som har mest behov av olika former av stöd. Om vi istället skulle lita till spontan organisering av samhällets bärande institutioner riskerar vi i att förbli utan det kitt som lagstiftning och andra allmänt gällande regler utgör, något som kan leda till låga nivåer av samhälleligt förtroende och sämre förutsättningar för samarbete. I värsta fall följer utbredd våldsanvändning eller förtryck av de svagaste i samhället när de mäktigaste kan formulera reglerna själva. Riskerna förknippade med anarki är alltså alldeles för stora för att hållas för acceptabelt styrelseskick.
Genom att underkasta beslutsfattandet en ordning eller process som samtliga individer i samhället har goda och tillräckliga skäl att acceptera, särskilt genom att skapa förutsättningar för individerna att själva delta däri, kan innehållet i båda påståendena vävas samman i ett och samma styrelseskick: demokrati. Om ett sådant styrelseskick utformas klokt har det förutsättningar att på samma gång låta individerna sträva mot goda liv som endast de känner, och ordna samhället så att individerna tillförlitligt kan realisera goda liv tillsammans på ett sätt som vore omöjligt om de agerat enbart genom spontan organisering. Av alla styrelseskick jag känner till är det enbart demokratin som kan sammanföra dessa faktum under ett och samma tak. Jag har heller inte hört några övertygande argument som allvarligt underminerar något av de påståenden som utgör demokratins normativa fundament. Därför sluter jag mig till att vi bör värna och främja ett demokratiskt styrelseskick.
För en än mer nyanserad och mustig framställning av samma argument som jag fört fram här vill jag varmt rekommendera Robert A. Dahls bok Democracy and its Critics, utgiven 1989 på Yale University Press (speciellt kapitel 3 – 7). Kanske är detta den mest informativa, lättillgängliga och underhållande skildringen inom normativ statsvetenskap som producerats.
Axel Christoffersson
Lämna ett svar