I tidigare inlägg har jag tagit omfånget av folket, alltså demos (folket i demokrati), för given. Vilka individer som ingår i folket kan verka självklart. Indelningen av världen i länder med gränser och tydligt tillhörande befolkningar baserat på bostadsort är allmänt erkänd. Men fasaden är långt ifrån så spegelblank som den kan verka. I alla delar av världen pågår försök att omskapa eller bilda nya kollektiva politiska enheter. I Europa finns separatistiska rörelser i Baskien och Katalonien (Spanien) och Skottland (Storbritannien). Otaliga och blodiga inbördeskrig har utkämpats i afrikanska länder vars gränser drogs upp av kolonialmakter i slutet på 1800-talet och början av 1900-talet, utan hänsyn till olika folkgruppers önskningar eller förutsättningar till självstyre. Men inte heller indelning av individer efter kollektiva identiteter grundade i födelseort eller grundläggande politiska åsikter är någon given väg till framgång. Inte sällan splittras folk av historiens omvälvande händelser till olika delar av världen. Detta innebär att mycket få geografiska områden har en befolkning med enhetlig politisk identitet. Försök att med våld homogenisera folket i ett givet geografiskt område har ofrånkomligen resulterat i outsägligt lidande och inte sällan död, vilket är den demokratiska själen främmande. Varken tradition eller politisk identitet fungerar alltså oproblematiskt som utgångspunkt för indelningen av individer i demos. Geografiska gränser dras förstås med fördel så att ländernas befolkningar delar vissa livserfarenheter, språk och traditioner (detta underlättar politisk kommunikation), men det är ingen universallösning för ett lyckat demos.
Problemen med att bestämma vilka individer som ska räknas till det beslutsföra folket blir än mer verkliga om vi startar i demokratiteorin. Argumenten för demokrati bygger på idén att de individer som påverkas av politiken också ska forma den. Legitimitet ur processperspektiv uppnås genom en process som möjliggör beaktande av alla de individers intressen som berörs av det politiska förslaget i fråga. Men kretsen av beslutsfattande individer sammanfaller i själva verket mycket sällan med kretsen påverkade individer. Mest uppenbart är detta i globala frågor som klimatförändringar eller biologisk mångfald. Här påverkar politiska beslut i ett land individer över hela världen. För att klara demokratiska legitimitetskriterier skulle inkluderingen i sådana beslutsprocesser behöva vara global, men idag fattas sådana beslut som huvudregel på nationell nivå. Ett omvänt problem uppstår när beslut fattas på nationell nivå i angelägenheter som har utpräglad lokal karaktär. Etablering av en gruva eller andra former av råvaruutvinning skulle kunna vara ett exempel. När demos blir mycket större än den grupp som har störst intresse av ett visst beslut hamnar den lokala gruppen förstås i minoritet, vilket ökar risken för att dess intressen helt förbises (i det aktuella fallet måste förstås lokala intressen vägas mot exempelvis möjligheten att förse tillverkningsindustrin med råvaror, som är ett allmänintresse). Generellt kan vi säga att omfånget av demos måste anpassas geografiskt efter sakfrågornas karaktär om vi vill närma oss absolut demokratisk legitimitet i besluten.
Detta är ett förstås ett stort praktisk problem, som än idag inte har någon definitiv lösning. Vi har kommit en bit på väg med ett politiskt system i flera nivåer, där Sveriges kommuner, regioner, stat och till sist EU alla har olika befogenheter att fatta beslut i olika frågor. Förhoppningen är att frågor som primärt berör angelägenheter hos en viss kommun ska fattas av folkvalda i dess kommunfullmäktige, efter opinionsbildning på insändarsidan i den lokala tidningen, och så vidare. Detta öppnar upp för att en individ kan ingå i flera olika parallella demos, beroende på vilken karaktär som den aktuella sakfrågan har. Men de verkligt globala frågorna, som exempelvis klimatförändringar, saknar ännu en fungerande demokratisk institution att knyta upp den politiska processen mot. FN har försökt spela en sådan roll, och de avtal som finns där är det närmaste ett legitimt politiskt beslut vi kommit på klimatområdet. I brist på ett effektivt globalt demos och en global demokratisk process måste varje ambitiös demokrat fundera över vilket politiskt innehåll som har störst möjlighet att vinna acceptans av de som berörs. I dagsläget måste vi alltså göra oss till representanter för andras intressen för att åtminstone röra oss mot någonting som liknar substanslegitimitet i sakpolitiska frågor av globalt intresse. Detta är en stor moralisk utmaning för nationella politiker som både är vana vid och skolade i att sätta den egna nationens intressen i första rummet. De måste komma ihåg att i sådan mån beslut som fattas i nationella församlingar får globala konsekvenser saknar de processlegitimitet, eftersom de som påverkas av politiken inte räknats in i demos.
Vi kan försöka runda problemet genom att istället betrakta samma fenomen som ett befogenhetsproblem. Istället för att försöka bestämma rätt omfång på demos i varje specifik sakfråga skulle vi kunna försöka hitta rätt avgränsningar för ett givet demos befogenheter att fatta beslut i olika sakfrågor. Det är emellertid inte uppenbart att detta löser problemet. Att frånta nationella demokratiska församlingar befogenheter att fatta beslut som berör andra individer än landets egna medborgare är varken praktiskt eller önskvärt. Det är inte uppenbart att klimatfrågan skulle gynnas av att enskilda länder saknade befogenhet att besluta om exempelvis skatter på fossila bränslen (skulle det då alls finnas någon skatt på fossila bränslen?). Och andra frågor som berör utländska medborgare, som exempelvis lagstiftning på migrationsområdet, måste den nationella nivån utöva kontroll över för att ha förutsättningar att upprätthålla en ordnad inhemsk välfärdsstat.
Om vi istället vänder oss till begränsningar av vilka individer som ska ingå i demos inom ett givet geografiskt område möter vi en annan problematik. Ända sedan demokratins födelse i antikens Aten har människor i vad som historiskt benämnts som demokratier uteslutits från det politiska livet. Där saknade kvinnor, arbetare, och slavar politiska fri- och rättigheter. Man ansåg att dessa grupper inte var kompetenta nog att fatta beslut i offentliga angelägenheter, varför de uteslöts ur demos. Uppfattad kompetens (eller brist på sådan) har sedan dess utgjort grund för utestängning från den demokratiska politiken för ett stort antal grupper, också i Sverige. Innan 1909 var rösträtten till riksdagens båda kamrar knuten till inkomst. Kvinnor fick rösträtt år 1919 (och deltog för första gången i ett riksdagsval 1921). Personer som satt i häkte eller fängelse fick rösträtt 1937. Först 1991, genom borttagandet av omyndigförklaring av vuxna individer, fick Sverige allmän och lika rösträtt för vuxna utan undantag.
Ur teoretiskt perspektiv är frågan om uteslutning från demos av kompetensskäl tvetydig. En viss grad av kompetens, i form av grundläggande förståelse för sin egen och andras livssituation och hur politiska medel kan påverka den, är förstår viktig för folkets förmåga att styra sig självt. Detta argument diskvalificerar små och medelstora barn från att delta aktivt i den demokratiska processen. De har ännu inte sådan erfarenhet av samhällsliv att de vet vad politik och demokratiskt beslutsfattande är, och utan sådan kunskap riskerar de att driva politik som varken ligger i deras eller någon annans intresse. Men om vi exkluderar barn, borde vi inte då också utesluta alla (också vuxna) som inte besitter kompetens nog? Emot detta talar att inte alla grupper har någon naturlig ställföreträdare som, likt en förälder som värnar sina barns väl och ve, kan föra uteslutna individers talan. Även om exempelvis personer med vissa intellektuella funktionsnedsättningar saknar de förmågor och insikter som krävs för att delta konstruktivt i den demokratiska processen är det ändå av yttersta vikt att deras intressen beaktas. Historiska erfarenheter visar att grupper som utestängs ur demos har mycket svårt att få sina intressen beaktade i den politiska processen. Rösträtt är i detta sammanhang ett sätt att fästa gruppens existens på demokratins anslagstavla. Inkludering tar också höjd för att vissa individer i gruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning faktiskt kan vara kompetenta nog att delta; att utesluta dessa individer enbart mot bakgrund av gruppindelning vore ett direkt brott mot demokratiska principer. Samtidigt är det högst tveksamt om det mycket lilla fåtal okvalificerade som inkluderas i demos får någon praktisk påverkan på beslutsfattandet – det ska mycket till innan en sådan grupp får så stort inflytande.
Sammanfattningsvis kan vi alltså inte bestämt säga hur ett optimalt demos ser ut. Vi kan säga att ett korrekt geografiskt omfång av demos bestäms av sakfrågans karaktär. Detta innebär att organiseringen av de politiska processerna i olika nivåer (det så kallade flernivåsystemet) är demokratiskt betydelsefullt, men att vi saknar den globala nivån i frågor som exempelvis klimatförändring och biologisk mångfald. Vi kan också säga att hela den vuxna befolkningen i detta geografiska område bör vara inkluderad i demos, eftersom riskerna förknippade med exkludering av hela grupper som klassas som okvalificerade vuxna individer väger tyngre än de demokratiska riskerna förknippade med inkludering. Därutöver vill jag hävda att den politiska mentaliteten hos befolkningen och det politiska systemet i övrigt är viktigare för demokratin än omfånget av demos. Ingen enskild individ kan välja exakt vilket demos man placeras i. Även om man har turen att födas in i en demokrati (vilket inte är någon självklarhet) kan man inte vara säker på att få sin vilja igenom i alla frågor. Förr eller senare, och oftare så än tvärt om, kommer individen befinna sig i minoritet. I det läget är hon beroende av att den demokratiska processen i övrigt fungerar, så att hennes grundläggande behov och intressen ändå beaktas. Om så sker är sammansättningen av demos i allmänhet inte särskilt viktig. Ironiskt nog kan vi dock säga att där respekten för individens moraliska och politiska status brister, alltså där det från början saknas förutsättningar för demokratiskt styre, blir sammansättningen av befolkningen (detta är inte längre något demos) livsviktig. I detta läge bestämmer sammansättningen av befolkningen förutsättningarna i etniskt, ideologiskt eller religiöst motiverade konflikter som inte sällan slutar i politiskt våld. Lärdomen är att respekt individer emellan – demokratiska värderingar – kan överbrygga kulturellt, etniskt och ideologiskt brokiga demos. Det är där vi bör satsa vårt politiska krut; inte i försök att med våld eller tvång rita om gränser eller flytta människor mellan länder. Det slutar aldrig väl.
Axel Christoffersson
Lämna ett svar