Då och då hörs i offentligheten tal om ”folkmakt”. Det är ett begrepp som används av främst högerextrema agitatorer som menar att de traditionella politiska partierna inte representerar folkets åsikter, utan driver en politiskt korrekt agenda mot folkets egentliga vilja. Om folket fick bestämma, menar de, skulle de parasiterande invandrarna utvisas och de perverterade HBTQ+-människorna tystas. Retoriken hörs ofta i något nedtonad form från Sverigedemokraterna, och profiler som Markus Allard (Örebropartiet) har gjort den till en paradgren. Begreppet är lockande eftersom det är språkligt närliggande definitionen av demokrati (folkstyre). Genom att hänvisa till folkmakt försöker man låna legitimitet från demokratibegreppet, som de flesta på goda grunder anser är någonting eftersträvansvärt. Folkmakt har emellertid inte någonting med demokrati att göra, och i det här inlägget ska jag förklara varför.
Innebörden av begreppet ”folkmakt” skulle kunna tolkas på två sätt. Ett är att majoriteten hos en given grupp individer (folket) måste få sin vilja igenom utan en massa förbehåll eller kompromisser. Detta är en snäll tolkning som trots det kan få ödesdigra konsekvenser. Om en majoritet tillåts styra utan begränsningar finns inga garantier för att minoriteternas intressen alls beaktas. Detta kan leda till olika former av utnyttjande och förtryck av individer som inte anses tillhöra majoriteten; allt efter majoritetens önskemål. Ur demokratiskt perspektiv är detta illegitimt eftersom folket inte kan utgöras av annat än enskilda individer. Och eftersom demokratins önskvärdhet och legitimitet endast kan härledas bakåt till individernas rättmätiga intresse av att leva goda liv kan ingen individ rätteligen kategoriskt fråntas sina politiska rättigheter eller förnekas sina politiska intressen. Alla individer, i minoriteter så väl som majoriteten, har rätt att delta i den demokratiska processen och få sina intressen beaktade, även om det inte alltid innebär att få sin vilja igenom. Grundläggande intressen, så som tillgång till mat, tak över huvudet och möjlighet till ett givande socialt liv, måste rimligen tillgodoses folkets samtliga individer. Det är alltså uppenbart att även om majoritetsbeslut är att föredra vid omröstning är det inte en princip som fungerar som universell ledstjärna vid demokratiskt beslutsfattande. Om majoriteten i en demokrati agerar offensivt för att trycka ned eller tysta minoriteter kan demokratin bara bevaras genom inrättandet eller upprätthållandet av effektiva minoritetsskydd som bevarar individens politiska rättigheter.
(Här skulle den högerextreme vilja hävda att deras politik är nödvändig, exempelvis för att bevara kvinnornas frihet. Vi vet ju att kvinnor, flickor och pojkar från olika delar av världen utsätts för olika former av hedersförtryck, som exempelvis kan ta sig uttryck i påtvingad klädsel, tvång att stanna hemma (eller till och med inomhus) och ta hand om familjen, eller tvångsgifte. Dessa företeelser är emellertid precis lika demokratifrämmande som majoritetsdiktatur, eftersom de förnekar individer deras rätt och möjlighet att förverkliga sig själva som moraliska varelser. I en demokrati bör alltså hedersvåld och allt annat förtryck av individer motverkas effektivt som en del i våldsmonopolets (polisens) brottsbekämpning. Det innebär inte att hela grupper av individer, som invandrare eller mer specifikt muslimer, ska omfattas av riktad särlagstiftning som träffar på gruppnivå. Sådan lagstiftning kan rätteligen förkastas med argumenten ovan.)
En annan tolkning är att de som använder begreppet vill skriva om innebörden av folket (demos). Folket, enligt den etnonationalistiska traditionen, utgörs av de individer som har sina släktband i det geografiska området i fråga, alternativt individer som bekänner sig till sådana normer och värderingar som traditionellt präglat det. Genom att utesluta individer ur folket som inte passar in i dessa beskrivningar blir folkviljan någonting konkret, unisont och självklart. Enligt denna tolkning finns alltså en specifik folkvilja, vars band till det utvalda folket är så uppenbara att de inte ska gå att ifrågasätta. Samtidigt blir de som går emot folkviljan (som nu alltså inte enbart är ståndpunkterna hos en viss majoritet utan en etniskt, religiöst eller traditionsenligt präglad uppsättning värderingar) folkförrädare, eftersom de per definition förfäktar intressen som är ”folket” främmande. När Richard Jomshof kallar politiska motståndare för quislingar (efter den norske nazisten Vidkun Quisling som avrättades för sina gärningar under andra världskriget) vilar hans resonemang på just denna version av folkvilja, och i förlängningen folkmakt.
Konsekvenserna av den här tolkningen är mer långtgående än den förra. För det första öppnar det i teorin upp för auktoritärt minoritetsstyre. De humanitära riskerna med sådana politiska regimer är alltid oerhört stora. Historien är full av mänskligt lidande som orsakas av att ett fåtal människor tagit sig rätten att bestämma över ett flertal andra (hela kolonialismen och ett otal folkmord, exempelvis det i Rwanda 1994, kan tillskrivas detta fenomen). Högerextrema i Väst anser i själva verket att auktoritärt minoritetsstyre kan vara nödvändigt, eftersom de är rädda att deras idé om folkutbyte kommer besannas och Väst kommer koloniseras av Islam. Bortsett från högerextremismens världsfrånvända verklighetsbild måste vi här konstatera att ett försvar av demokratiska värderingar alltid måste ske på demokratiska premisser. Annars kommer förvaret mynna ut i ett styrelseskick som delar många drag med det auktoritära system man från början önskade försvara sig mot. Det etnonationalistiska projektet är alltså i grunden antidemokratiskt, hur vi än vrider och vänder på det.
För det andra riskerar en omskrivning av definitionen av folket att leda till avhumanisering av minoriteter. När ”folket” begränsas till en krets individer som uppfyller de etniska, religiösa eller traditionsgrundade kriterier som godtyckligt satts upp blir de individer som inte passar in främlingar. En naturlig fortsättning på detta är att deras intressen betraktas som strukturellt mindre värda än ”folkets”. Därifrån är steget inte stort till olika former av etniskt eller religiöst motiverat politiskt våld eller statligt förtryck av apartheidkaraktär; fenomen som utgör själva motsatsen till ett demokratiskt samhälle. Här fråntas hela grupper av individer sin värdighet som mänskliga varelser, och följderna i form av mänskligt lidande är omöjliga att rättfärdiga.
Gemensamt för de båda tolkningarna är att ordet folkmakt förutsätter att folket har en sann vilja som folket bör ha rätt att förverkliga. Men hos ett folk finns många viljor som alla kan vara lika betydelsefulla. En av demokratins allra viktigaste funktioner att ta hänsyn till en mängd olika viljor i beslutsprocessen. Det offentliga samtalet, de offentliga utredningarna, remissförfarandet, de parlamentariska debatterna – de syftar alla till att skapa ett nyanserat beslutsunderlag som möjliggör beslut som alla berörda åtminstone ska ha goda skäl att acceptera. Ju bättre politiken lyckas med detta, desto högre dess demokratiska legitimitet. Därför är demokrati någonting helt annat än ”folkmakt”.
Axel Christoffersson
Lämna ett svar